Ja, som sagt; Ni kan kalla mig Maria..

Ibland känns det som att jag i fler aspekter i livet skulle vilja gömma mig bakom ett alias, bakom något, ett skydd och höga murar. För att distansera mig från allt möjligt.
Det är så jag levt livet tidigare, jag ser det nu som en överlevnadsinstinkt. För att orka leva i och som och hur jag gjort, var jag tvungen att bygga de skyhöga murar jag omgav mig med under så lång tid.
Det är inte konstigt, att gamla vanor, beteenden och tankemönster kickar in. Otillåtna överraskar dom mig, ovälkomna omfamnar dom mig och listiga smyger dom sig på
- mina gamla sätt och mitt gamla jag.  

Jag får nästintill dagligen i mitt liv, arbeta med dessa saker. Att göra mig själv medveten  om mig och om min omgivning, att vara på min vakt och för att förändra och förebygga.

När jag skriver det såhär, känns det som att det kan missuppfattas. Mitt liv är en kamp, men på en annan nivå än förr. Dessa saker och beteenden som smyger sig på, tränger sig på, är inga större problem idag. OM jag upptäcker dom!
Min största rädsla, är att fastna i något, att inte upptäcka det och att vad det nu var, fick mig att falla.. Tillbaka till det gamla, tillbaka till allt det onda och mörka som omgav mig och som blev jag.

Därför mina vänner, är jag medveten. Jag kan tappa för en stund, men hittar snabbt vägen åter mot vart jag ska. Mot FRAMTIDEN. MIN framtid, så som jag väljer den.

Sjuk grej det där också, för några år sen (som börjar bli några nu), så förstod jag nog knappt innebörden av det ordet

FRAMTIDEN

Det var så avlägset, så ouppnåeligt, något ont och förvirrande.
Jag levde ju där och då, i ett konstigt, skevt, "här och nu"
Utan att ens leva där och då, jag bara fanns, men inte mycket mer.



Back to life-

Skolan går bra, vissa kurser är vääääldigt sega och den ena kan jag inte förstå varför jag MÅSTE ha, och en annan kan jag inte förstå varför jag valde..sak samma, halva terminen har typ gått och jag kämpar på. Till sommaren är jag klar, det känns också SJUKT overkligt! Då har jag, med mycket slit, pluggat in betyg för fullständig gymnasieexamen!
Det är också en sak jag aldrig hade kunnat föreställa mig att jag en dag skulle göra.
Jag ville nog, men vågade inte ens tänka tanken eller drömma om det, för jag såg så lågt på mig själv att jag aldrig hade trott att jag skulle kunna klara det..

BUT HERE I AM!

Än ska jag väl inte ropa hej, haha en liiten bit kvar

Jobbet jag skrev om förra året, som jag så gärna ville ha, FICK JAG!
Vet inte om jag skrev det, men har tagit körkort också..

Att skriva bara dessa vinster ur mitt liv, som kommer från hårt kämpande, gör mig helt yr ibland. Jag kan knappt fatta det,

att JAG lyckats ta mig hit


Tårarna faller för mina kinder av sjuka kombinationer av lycka, stolthet, värme, kärlek och hopp. Men i samma sekund även av sorg, smärta, otillräcklighets känslor och nedslagenhet.

Jag vet att jag verkligen förtjänar det här, och mitt liv idag har jag skapat genom stora kamper och många hårda tider. Men, jag lider så. Med dom som inte kommit hit än, dom som inte hittat kraften, motivationen och styrkan att se vad dom är värda!

Jag vet, verkligen vet, vilket skitliv så många lever. Och hur hårt livet kan vara mot en vilsen själ. Ibland önskar jag att jag kunde hjälpa hela världens trasiga själar.
Men jag vet att jag inte kan det, men jag kan hjälpa någon, med något - och det gör jag så ofta jag kan!

Kom ihåg att ta hand om er själva och varandra, sprid kärlek och kärlek ska komma till er

om jaget och utkast om att klamra sig fast och komma vidare

Inte skrivit här på snart precis ett år, dom få av er som vet vem jag är, gav mig sjukt mycket positiv feedback på de få inlägg jag skrev, och det kändes sjukt bra att få skriva, om lite allt möjligt; att få ventilera. m´Men något hände, jag kom av mig, jag glömde bort värdet i skrivandet för mig, jag glömde: MIG

Tyvär är detta ett återkommande "problem" i mitt liv, att jag glömmer just mig. Eller inte glömmer heller, jag vet bara inte var, vad eller hur man gör. Hur får man ihop att tänka på sig själv, i en sån här vardag?

Jag har börjat träna, för min skull, och detta är jag riktigt nöjd över!
Får ibland en konstig, on´behaglig bekant känsla och frågar mig själv:

"Vem är jag, ********?"

Fast idag vet jag, jag vet vem jag är och i det vad jag vill, vad jag tycker, vad jag står för och vad jag inte vill. Jag vet vem jag är för mina vänner, jag vet hur jag är som mamma, jag vet vem jag är i min yrkesroll. Och alla dom här sakerna har ju kommit att bli JAG.
Det som återkommer till mig emellanåt, mer ofta sista tiden, är jaget utanför alla dessa olika men lika varianter av mig..

Äh, haha, virrar bara till det ännu mer för mig själv nu. Poängen är, att jag nu fått ur mig dessa förvirrade vridna tankar.


MYCKET har hänt under det senaste året, sen jag sist skrev..Finns inte en chans att jag hinner eller kan få med allt det i det här inlägget, hahaha!

Viktigast för mig, är ändå att se och läsa då och nu. För viktigt för mig i livet är att utvecklas, och det ser jag hur jag gjort (har en hel del utkast som jag kanske postar ett efter ett också, ex nedan!)
Jag läser något gammalt, och minns då både tankarna och känslorna, men en del kan jag inte längre identifiera mig med, dom är inte mina längre, men dom var och kommer alltid ha varit.


Sådär då, tänkte iallafall skriva ett par rader, för att försöka komma igång igen. Kanske kommer nåt snart igen!

Hur tiden bara flyger iväg, är något som slår mig ibland. Frågan är bara, vad gör vi med den korta tid vi har fått till livet?
Står vi brevid, som åskådare, och låter vårt liv flyta förbi? Eller står vi i livet, och är en del av det och tar kontroll och tillvara på varje minut?
Jag har under så stor del av mitt liv stått utanför, låtit tiden bara rinna mig förbi och varken haft kontroll eller brytt mig om att ta tillvara på något alls.
Men dagen kom då jag hittade värdet, när jag plötsligt såg allt det där jag tidigare låtit flyta förbi. När jag tog kontroll, och tog tillvara på allt det vackra jag anser mig vara värd!
Den här pånyttfödelsen, var en sjuk upplevelse och jag svor att aldrig tappa greppet och kontrollen igen.
Jag såg det som en omöjlighet, att falla tillbaka till den jag en gång var, utan att egentligen vara.
Jag blev ödmjuk, omtänksam, varm, empatisk, kärleksfull och fick en stark moral.
I efterhand, eller ja nu precis, förstår jag även en annan egenskap - högmodig
Jag trodde inte att jag tog något alls förgivet, för jag visste hur skört allt kan vara. Men nu förstår jag, att min kontroll och självkänsla tog jag just förgivet - då jag tappade den igen.
Jag hoppas att min insikt kan få mig att klättra igen. Resa mig upp, kavla upp armarna, spotta mig i nävarna, borsta av mig och ta nya tag. IgenDet tar hårt på mitt ego, mitt självförtroende och min självkänsla att inse och erkänna det här. Men samtidigt känner jag tacksamhet.

Tacksamhet att mitt omedvetna högmod inte tog över andra delar i mitt liv utan smög sig in, raserade och gjorde sig synligt på just detta sätt. Här kan jag lära mig av, här kan jag göra om och göra rätt, här kan jag ta nya tag. Och fallet blev inte så hårt.
Hoppas jag
Tänk vad känslor kan förvirra en, förvilla en och hur detta kan yttra sig.
Jag ser nu, igen, hur viktigt det är att vårda vad man arbetat för och vad man fått.
Hur viktigt det är att inte ta något för givet och att ta tillvara på all tid man har, varje dag, minut och ibland varje sekund.
Att leva i nuet och inte då eller sen.
Att ha kontrollen över sitt liv och vara sig själv trogen och lojal.
Att leva sitt liv och inte bara låta det passera förbi.
Jag hoppas jag börjar igen nu! 

- Utkast från 2014-12-24

Om att välja mellan två onda ting, och om framsteg och utveckling!

Pussel bitarna faller återigen sakta på plats.

Har gått ett tag sen jag skrev nu, livet ger mig minst sagt fullt upp! Var/är inte min mening att bara skriva om nedförsbackarna i mitt liv, om de "dolda" och negativa funderingarna och tankarna jag får. Men det är väl så att dessa är de som blir viktiga för mig att få ventilera! Det är dessa som, ensamma kvar i mitt huvud, om något skulle kunna driva mig till vansinne. Men för det ska ni inte tro att inget gott händer och sker i mitt liv, tvärtom! Mitt liv är, iallafall för mig, en fantastisk resa och varje dag bär med sig viss del av både gott och ont, lätt och tungt. Hur detta fördelar sig varierar från dag till dag och i olika perioder, precis som för alla andra I guess!

Har varit en halvtung period för min prinsessa, hennes pappas kontakt är vad som påverkar henne mer just nu, än situationen han/hon/dom/vi befinner oss i..hon är mest trött. Inte alls lika arg som tidigare gånger. Det är skönt att se att det inte alls berör henne på samma sätt nu att han sitter inne igen, men det skär sönder mitt hjärta, att hon ens ska behöva utsättas för detta!! Och missförstå mig inte, för detta BERÖR henne verkligen, det verkar bara inte beröra lika starkt denna gång. Nu har det snart gått 3 månader, och domen har kommit. Om jag förstått det hela rätt (har inte engagerat mig så mycket i att få klarhet!) så blev domen 10 månader + 4 månader och 18 dagar från det förra straffet = 14 mån 18 dagar. Vilket resulterar i strax under 10 månaders strafftid - 3 mån som gått. Detta borde innebära att han kommer ut under September.. Jag personligen kan inte förstå hur så låga straff kan utdömas!! Under de omständigheter och förhållanden som råder, han själv anser straffet felaktigt och har överklagat..så än är inget klart.
Mitt dilemma i hela den här situationen är: Vad är minst skadligt för min dotter!?
Att skydda henne från allt detta kommer för mig att vara en omöjlighet, hennes pappa kommer alltid att vara hennes pappa. Jag förstår om och att många har åsikter om detta, och det får ni gärna ha. Jag tar gärna emot tips och tankegångar, men är ni ute efter att döma honom eller mig så låt bli! Detta är irrelevant i frågan, hennes välmående är vad jag bryr mig om. Så kommentera gärna, men med respekt!

Det som har uppstått nu är: att jag märkt kraftig påverkan hos henne, när han tagit kontakt. Det har kommit ett samtal, då hon vägrade prata och senare fick ett helt obefogat och oproportionerligt raseri utbrott. I stil med när han åkte in och hur hennes reaktioner blivit vid tidigare tillfällen. .

Dilemmat är; vad är minst skadligt för henne?

Att låta honom fortsätta försöka kontakta henne, se om hon vill prata eller inte och då hon får se/märka/bevis på att han bryr sig om och saknar henne??

Eller att neka honom att kontakta henne och avvakta tills hon själv vill ha kontakt. Med risk att hon blandar ihop detta med att han inte vill höra av sig??

För varje gång jag skriver eller säger detta nu, blir jag mer och mer övertygad om vad som är bäst att göra, men detta är sååååå svårt. Jag är så orolig att stjälpa mer än att hjälpa, och det är det sista jag vill! !

Här krävs många synvinklar och många tankegenomgångar innan jag kommer kunna avgöra vad som är hennes bästa, eller vem vet kanske kommer det bara imorgon.

Så, vad hände med det positiva 😉

Skolan går grymt bra, en av de kurser jag oroat mig mest för och trott att jag legat lååångt efter i, visade sig att halva kursen redan va klar. Kanon!
Ett av mina största "problem" eller "svagheter" är att jag skjuter upp allt i sista sekund och då får kriga med blod, svett och tårar för att hinna deadlines. Men resultaten visar starkt att jag arbetar och iallafall presterar bäst under press!
Almost straight A's 😉

Men under dom kommande veckorna, får skolan hamna lite i skymundan för
Jag ska ta körkort!!!!!!!!!!! 🙆🙆🙆👏👏👌👌👍👍👍

För många av er, är och va det här en självklarhet. För bara några år sedan, hade jag inte ens i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig att jag ens skulle få ta det!
Så för mig är detta något extremt, otroligt och ett väldigt stort bevis på var jag kommit med mig själv och mitt liv. Att för första gången ever, köra lagligt (på trafikskolan) i onsdags va heelt sjukt. Framför allt va jag sjukt nervös!! Och jag har mig själv att tacka för det, men utan en väldigt speciell människa skulle jag just nu inte ha råd att ta det. Och att denna fantastiska hemliga långivare ;) litar så pass mycket på mig idag, är en otrolig känsla det med. Såna här saker är för mig så mäktiga, att ord inte räcker till att beskriva!

TACKSAMHET 🙏

Är otillräckligt det med, men det är verkligen vad jag är!
Med detta hoppas jag även att det där jobbet jag skrivit om förut kan bli verklighet för mig. Tror jag skrivit om ett jobb jag SÅÅÅ gärna ville ha, komplikationer uppstod och det blev ett problem att jag inte har körkort. Så imorgon efter min andra körlektion tänkte jag ringa igen, och meddela att jag nu är på G.

Så håll tummarna för mig!

Nu ska jag försöka slå igen mina...gröna, så jag får lite välbehövlig skönhetssömn 😉

Här får ni en härlig bild av hur vi spenderade torsdagskvällen här hemma, se på den och njut av stillsamheten.

Kärlek till er alla mina vänner och hatare  ❤

Skridskor, tvåsamhet och vardagsstress

Tidiga mornar och sena nätter tar ut sin rätt, men senaste kanske 4 nätterna i rad!!! har jag fått sova otroligt nog.
Sömn som sagt, är inte något jätte vanligt i mitt liv. Men jag tackar och bockar för varje timme och minut jag får!
I en god väns sällskap har jag haft turen att få vara några dagar, det har nog varit bidragande.

Fantastiskt hur bra det kan kännas att vara två! Någon att laga maten tillsammans med eller till och med bli bortskämd av att få maten lagad åt sig. Att slippa bära den där jä*la matkassen hem från affären själv varje gång. Någon att prata med och kika en film med när prinsessan har somnat. Att somna till en stund i någons famn, är allt obeskrivbart nice.
Känns tomt här hemma på kvällen efter såna dagar.
Men också detta är välbehövligt för mig!
Min egentid är sjukt viktig för mig, nåt många säger att dom förstår men väldigt få verkar göra.

Att bara få vara.

Men saknaden, eller vad man nu ska kalla de, efter någon att dela hela alltihop med kommer den också.
Frågan är bara hur man gör?

Hur sänker man garden och faktiskt släpper någon inpå igen?
Efter så mycket tårar.
Efter så mycket oro.
Efter så mycket längtan.
Efter så många svek.
Efter så många hårda ord.
Efter så många krossade drömmar.
Efter så många sömnlösa, ångestfyllda, tårdränkta nätter.
Jag är fullt medveten om att detta inte är det "normala" och att mina erfarenheter av destruktivitet är av den extrema sorten.
Problemet är att jag inte orkar chansa och riskera a trip to hell and back, igen.

Nåja, haft ytterligare några fantastiska dagar med denna fina människa. I lördags va han och köpte skridskor åt mig, så vi kunde åka med prinsessan
Så himla gulligt och omtänksamt gjort!
Haha det var verkligen en upplevelse då jag inte stått på ett par skridskor på säkert 20 år! Prinsessan va tapper och kämpade på hon med, som bara stått i sina en gång förra vintern! Imponerad över att hon inte tappade humöret eller tålamodet en endaste gång!

På "pappa"-fronten vet vi inget mer. 1 månad har gått, får se hur lång tid det tar innan det är klart med dom osv denna gång.
Han har skrivit ett brev och två kort till henne, och dessa kort gör mig halvt vansinnig. Och henne lika fundersam.. Tror jag skrivit om dessa "Jail mail" vykort? Efter det senaste frågade hon mig varför pappa bara skickar fängelsekort och inga roliga.
Vad svarar man på det som mamma?
Har en gång i tiden själv ansett dessa kort vara humoristiska och jag förstår om andra som får dessa tycker det.
Har bara svårt att se något roligt eller charmig med att skicka dessa till sin 4-åriga dotter. MIN 4-åriga dotter.
Hon skrev ett brev för ett tag sen till honom, delvis skrev hon själv med viss bokstaveringshjälp från mig och delvis skrev jag vad hon sa.
Hon bad mig skriva något i stil med att

"kan du inte skaffa ett jobb istället pappa, snälla"

Detta grundade sig från diskussioner vi haft varför det finns tjuvar, varför vissa sitter i fängelse fast dom inte är just tjuvar och från svenska hiphoplåtars texter. Några dagar efter en väldigt djup och lång av dessa samtal oss emellan sa hon plötsligt till mig på vägen till förskolan en morgon att hon önskade att hennes pappa hade skaffat sig ett jobb istället, eller iallafall försökt.
Och jag kan ju inte annat än att hålla med henne. Det kan inte vara lätt att vara liten i en så skev värld som hon är..

Imorgon är det Tisdag, längsta dagen på vår vecka.
07.15 sticker vi hemifrån
Hon är på förskolan och jag i skolan till ca
16.00 då jag hämtar henne. Vi skyndar hem, kastar i henne nåt att äta och byter om till gymnastiken och tar oss dit.
17.30-18.30 har hon gymnastik och sen ska vi hem då hon brukar få somna i vagnen tills vi är hemma ca 19-19.30.
Dessa dagar hatar jag verkligen vintern! Då jag inte vågar cykla med henne i halkan och bussar sällan stämmer så blir det till att gå, vilket tar sin tid. Men snart är våren här iallafall (hoppas jag!) och då kommer vi farandes fram igen

Dags att slänga sig på sängen med lite plugg innan jag måste försöka sova iallafall.

Men kom precis på en sak jag tänkt skriva om, får bli mer en annan dag. Men hur tragiskt det är när en människa utan direkta drömmar, planer eller mål skrattar åt någon annans. För att de i dennes värld låter ouppnåeliga!

Never stop dreaming. Remember that the sky is the limit

Livet har sina ups and downs, och man vet aldrig vad morgondagen har att erbjuda.
Men här och nu, känner jag mig otroligt lyckosam och blessed. Finns ingenstans jag hellre skulle vara och det är en underbar känsla!

Sömnlösa nätter

Sömn är för mig en lyxvara, något jag värderar högt. Detta utifrån att den allt för ofta uteblir.
För det är då, när prinsessan sover, mörkret fallit och tystnaden infinner sig, det är då tankarna och hjärnspökena får utrymme att gå loss totalt i mitt huvud.
Och det går inte att hålla dem borta ibland!

Jag är som tidigare skrivet (tror jag) en väldigt känslostyrd människa, som dessutom ALLTID överanalyserar ALLT. Jag önskar att jag kunde sluta, för det hjälper mig sällan (läs ALDRIG) utan snarare stjälper mig. Att fundera och analysera då och sen och allt i min tillvaro, tar enormt mycket energi och ger mig inget i slutändan förutom mindre eller total avsaknad av sömn. Men här ska också tilläggas att jag blivit bättre, det går sakta men säkert åt rätt håll och stunderna då jag inte gör så här blir oftare och oftare. Men ändock, allt för sällan!

Vad som upptagit mina tankar inatt, kan jag knappt svara på. Som vanligt allt och ingenting pendlande mellan nu, 2 år sedan, 5 år framåt, 5 år tillbaka osv osv, i ett enda virrvarr. Det är ofta olika tankar, men ibland också återkommande. Minnen från förr och oron för framtiden. Tankar på nu och andra, då framför allt min dotters mående av omständigheterna i livet.
Återkommande och igenkännande från varje vaken natt är den olustiga magkänslan. En sådär kraftig att jag känner mig spyfärdig. Maktlöshet är en stark och mycket påverkande känsla!

Jag vill skriva, bara ösa ur mig..men jag finner inte ens i vilken ände att börja. Och jag vet, TRO MIG, jag vet att detta inte är till någon nytta. Mitt virrvarr ligger utanför vad jag kan påverka. 
Men hur ska jag kunna sluta??!!

Hur ska jag kunna sluta oroa mig för min dotters mående när hennes pappa lever såhär?
Hur ska jag kunna sluta vara arg på honom, för att han utsätter henne för detta om och om igen??
Hur ska jag kunna sluta oroa mig för skolan, för ekonomin, för henne, för mig, för oss och livet??

Ja ni hör ju själva. Grejen är också att jag tror de allra flesta har en oro, mindre eller större över livet och vissa bitar i det. Men detta kan jag inte bara tro är normalt!

Jag ligger här, brevid det vackraste i världen. Det finaste livet har att ge. Och önskar att jag kunde njuta, av VARJE sekund.
Men tankarna gnager och äter sakta upp mitt förstånd. För stunden.

Jag vet att så fort dagen gryr och livet fortsätter igen, så skingras också tankarna och livet återgår till det normala. Fyllt av glädje, skratt, trots, bus, tjaffs och kärlek.
Men just nu, känner jag skuld.

Jag känner skuld, över andras beteenden. Och skuld över min del i det hela. Hur det än är har jag också varit delaktig i att hon hamnat i den här situationen. Jag visste vem jag skaffade barn med och hur hans liv skulle fortsätta att se ut. Jag kan bara värja mig med att jag inte hade förståndet. Jag hade inte förståndet att inse hur detta skulle påverka henne idag, fyra år gammal, då när hon inte ens fanns hos oss än.

På samma sätt som jag inte hade förståndet då, antar jag att han inte har idag.

Missförstå mig inte, jag skulle inte vrida tillbaka tiden och göra något ogjort även om jag kunde. Egoistiskt enligt vissa, men jag vet att trots allt har min dotter det bra. Och kanske egoistiskt, men hon var vad som räddade mig!

Jag känner skuld, över något jag inte kan påverka idag. 

Jag känner inte såhär hela tiden, jag vet att nu är nu och att jag borde vara stolt. Och stolt är just vad jag är väldigt ofta och väldigt mycket. Men inte nätter som dessa... När ingenting blir rätt och hur jag än räknar så får jag inte 1+1 till 2.

En fantastisk, underbar, kärleksfull, omtänksam prinsessa nyss fyllda fyra år.
En ensamgående, studerande, jobbsökande nykter narkoman till mamma.
En kriminell pappa i fängelset.
Inte direkt bilden av ideal familjen.
Men ack så bra vi har det ändå hon och jag!

Jag ska inte ge er en nedsättande bild av mig själv, det är inte självbilden jag lever med. Förutom nätter som dessa, då jag inte känner mig mycket till för världen. Jag är arg! 
Men det går över och strax kommer självkänslan tillbaka. Den där jag kan se vilken fantastisk mamma och kvinna jag blivit.
Jag är stark, ensamgående, självständig, omtänksam, givmild och stolt!

Men livet kan ibland få mig att glömma bort det för en stund..

Nu dags att väcka prinsessan och sticka till förskolan. Då jag tydligen inte har någon lektion nu på morgonen ska jag unna mig en pw och en sväng i solariet innan nästa lektion.

Ha en fantastisk dag alla!

Vardagsfunderingar

Idag drog skolan igång, efter över en månads ledighet! Dagen började crappy med att vi vaknade supersent, men fick ändå en grym start när jag insåg att jag fick straight A's i slutbetyg på alla kurser jag läste klart innan jul!
High five to me!!
Med detta känner jag mig ännu mer taggad inför denna termin. För er som inte vet, så pluggar jag på gymnasienivå för att få högskolebehörighet. Bättre sent än aldrig sägs det!

På högskolan vill jag läsa till socionom, men vad jag vill bli eller jobba med har jag inte direkt någon titel på. Jag har mina drömmar och visioner, och jag hoppas med den utbildningen kunna få en bra grund till att genomföra dessa! Detta blir andra terminen jag studerar nu (läste två terminer på nån lekskola innan också) och har två till kvar efter denna, så till hösten 2015 hoppas jag påbörja mina högskole studier.

Att vara ensamstående och studera har inte alltid varit jätteenkelt att få ihop, vt-13 hade jag nog aldrig fått ihop utan hjälp från mina vänner! Då var min dotter supermycket sjuk första halvan av terminen. Inte allvarligt sjuk,  men tillräckligt för att inte kunna/få vara på förskolan iallafall. De gånger det gick och hon orkade hade jag med henne i skolan, i övrigt var jag beroende av vänner och delvis familj.

Familjen på både min sida och på hennes pappas sida har alltid hjälpt mig mycket och utan dom vet jag inte hur vi hade fått ihop livet!
Problematiken är att vi bor mitt i mellan orterna dom bor på, med några mil åt vardera håll. Där har våra vänner haft en betydande roll för oss i vår vardag, i flera bemärkelser.

Här under hösten, vilket jag tackar alla mina högre makter för, funkade det under ca 3 månader att hon var hos sin pappa 2 nätter i veckan. Vilket är första gången under hennes fyraåriga liv!! Utan dessa månader, under tiden jag hade delvis kvällsstudier och med hennes gymnastik, hade det blivit riktigt svårt att få ihop varje vecka!
Det fanns verkligen en mening med att just dessa tre månader fungerade med honom!! Och vid övriga tillfällen så som sjukdom osv har hon kunnat vara med mig i skolan då jag har varit "tvungen" att vara där, då han inte varit den lättaste att ha att göra med..

Med allt detta sagt vill jag dels uppmana människor som anser att det är fel att ta med barn när man studerar att tänka till en extra gång innan man dömer, du vet inte grunderna till detta!! Detta kan givetvis användas i alla dömande lägen. Gå en mil i vederbörandes skor, before you judge. Allt är inte alltid vad det verkar!

Hursomhelst verkar mitt schema, hittills, vara som gjort för mig som mamma på heltid! Inga kvälls lektioner och inga sena dagar de dagar då hon har aktiviteter. Så jag håller tummarna att detta kvarstår efter in sista introduktion på måndag!

Detta med att studera oroar jag mig inte så mycket för hur det ska gå, det här jag sett att det går att få ihop.

Nästa utmaning blir nu att försöka få mig ett sommarjobb och få det att funka! Har ju som tidigare skrivit att jag sökt ett jobb (snarare massor!) men speciellt ett jag verkligen hoppas på! Vore såklart smidigare med ett närmare hem då detta är en bit bort. Men detta är verkligen i linje med vad jag vill arbeta med, vad jag brinner för och som jag tror skulle passa mig som handen i handsken.

Drömmen vore att till och med lyckas få ett extra jobb under våren, även om jag förstår att detta kan bli svårt att trixa till. Missförstå mig inte, jag skulle egentligen hellre spendera den tiden med min dotter. Anser att vår tid tillsammans är viktigare än alla pengar i världen, men tanken är att om jag skulle kunna jobba under våren och lägga undan lite pengar, kanske jag kan vara ledig mer i sommar då vi kan hitta på lite mer och få mer kvalitets tid på det sättet. Sen är det ju så att ett extra jobb ger många gånger en större chans till ett sommarjobb.

Åååh, dessa tankar på jobb, tid och pussling är några av de som upptar mest av min 'lediga' tid. Ibland lyckas jag tvinga bort dessa med vetskapen om att allt blir som det blir, oavsett om jag grubblar eller inte. Men ibland etsar sig dessa fast!

Har funderat mycket på att skriva om min besatthet, för den är ett av mina starkare karaktärsdrag. Jag vet inte om det finns ett mer passande ord, men jag ser det som just det! Denna besatthet kommer och går, och gällande allt möjligt mellan himmel och jord. Den stör mig väldigt sällan, kan vara påfrestande, men den är en del av mig och när jag accepterade den blev den lättare att hantera och leva med.

Det jag skriver om jobb ovanför, är just en besatthet för mig. Eller snarare oron/tankarna kring att få ihop det. Kanske ett dåligt exempel, då detta säkert är ett relativt vanligt orosmoment hos föräldrar, ensamstående eller ej. Har många exempel, men inte fler jag är redo att skriva om nu insåg jag när jag försökte..

Så, nog om detta för denna gång.
Här och nu och det som är verkligast är att imorgon är det lördag, och jag har turen att få passa min vän T's båda fina pojkar några timmar!
Så imorgon blir det jag och kidsen med pulkor, snö och bus

Jag älskar att vara omgiven av barn, få människor är så ärliga som dem!

God natt på er alla och hoppas ni får en bra helg fylld av värme och kärlek.
I know I will!

Snöminnen

Äntligen snö! Bara promenaderna till och från förskolan blir SÅ mycket enklare och roligdessa... Där låg jag, ensam och livrädd Kidsen bara älskar att vara ute igen, min dotter sa häromdagen att hon hade glömt bort hur roligt det är med snö. 

Vi var barnvakt till en väns son för några dagar sen, deras familj har verkligen haft en stor inverkan på mig och varit stort stöd under min resa sen jag blev mamma. Vi kan kalla henne T och hon är verkligen en av mina absolut bästa vänner! Hon har verkligen varit en av de största påverkningarna under åren som gått. Hon var den första utomstående som gav mig en andra chans, hon hade dömt mig innan vi kände varandra vilket var fullt förståeligt utifrån det hon visste och såg. Men när våra vägar korsades av naturliga orsaker så tog hon in oss i sitt liv och gav mig en chans att visa vem jag blivit och vart jag var på väg, det kommer jag att vara henne evigt tacksam för. T är en fantastisk människa, mamma, förebild och vän. T lever med sin man och deras två söner på 3 respektive 5 år och de har fått mig att förstå att det inte alltid är så lätt att pussla ihop vardagen trots att man är två vuxna i en familj. Förskolor har fortfarande planeringsdagar, almanackan innehåller röda dagar, barn blir sjuka osv, men jobben och dess tider klaffar väldigt sällan med dessa.  

Tack fina Du för att du är den fantastiska kvinna du är!

Hursomhelst så var vi barnvakt åt deras yngsta son och jag och barnen va ute och lekte i snön :)

När jag satt på bänken och drack mitt kaffe lyssnade jag på musik och såg på barnen fick jag plötsligt en flashback, från vintern då min dotter föddes. Och oj vad tiderna och jag förändrats!

Minnet jag såg framför mig var en panikattack jag fick under en promenad med min dotter som precis somnat i vagnen. 

Allt var så överväldigande, jag var så trasig, allt var så rörigt, jag var så ensam, jag hade blivit mamma och var överlycklig, men mycket var så fel..

Jag ramlade ihop i en snödriva, och ringde gråtandes och skakandes till min dotters pappa, vi kan kalla honom Brian, och sa att nu fick han rycka upp sig, han fick packa en väska och komma och ta hand om vår dotter. Jag orkade inte mer!

Det var inte henne jag inte orkade, hon var världens snällaste baby. Det var hela verkligheten jag inte orkade! Jag orkade inte ensamheten där ute på utredningshemmet vi befann oss, jag orkade inte ensamheten utan honom, jag orkade inte känslan av att vara övervakad och utstuderad. Jag ville fly verkligheten, som jag dittills alltid gjort!

Jag hade iallafall förväntat mig några uppmuntrande och tröstande ord, lite ömhet och stöttning. 

Vad jag fick höra av mannen i mitt liv, pappan till mitt barn var iallafall långt ifrån detta.. där låg jag, i en snödriva, med ett nyfött barn, men ensam och livrädd! 

Exakt vad som sades blev plötsligt svårt att skriva, känns som väldigt uthängande av honom utifrån om människor som läser detta känner honom. Trots att jag anser att han får stå för sitt, finns inga hemligheter och att jag skriver för MIG.. inser nu att denna spärr måste jag lyckas häva för mig själv, för att poängen med att skriva inte tappas bort! 

Minnet kom av en textrad som löd :" ensam blir stark" och det är precis vad jag har blivit. Då var jag så beroende av honom, han som aldrig fanns där när jag som mest behövde honom. Jag minns förvirringen över att plötsligt vara mamma, jag visste ju inte ens vem jag själv var! 

Av olika anledningar skulle vi "plötsligt" utredas när vår dotter föddes, tröts att dessa orsaker funnits i socialtjänstens kännedom länge. Jag har än idag inte fått någon vettig anledning till varför resurser inte sattes in tidigare, redan under graviditeten. Vi bad ju om hjälp själva men inget gjordes. Jag tror att hon var 7 dagar gammal när vi kallades till socialtjänsten för samtal och jag minns hur mötet inleddes, det var chefen som poängterade för oss att vi var där för att de ville hjälpa vår familj och att deras avsikter inte var att splittra någon familj. Vid mötets slut meddelades att jag och vår dotter skulle åka på ett utredningshem, och hennes pappa fick inte följa med! Chefen för socialtjänsten sa att detta var utredningshemmets beslut utifrån att Brian själv berättade att han ej skulle vara negativ vid en provtagning för att spåra droger. När vi kom till utredningshemmet förstod de inte alls vad vi talade om, detta var INTE deras beslut, det hade i samtalet mellan dem och socialtjänsten inte ens talats om att en pappa fanns med i bilden.. Här sjönk mitt förtroende för denna myndighet ytterligare, detta var inte första gången socialtjänsten lämnat mig i sticket och inte heller sista. 

Och hör började min resa mot ett annat liv, min resa mot ett bättre liv, som jag knappt vågat tro fanns tidigare! 

"Ensam blir stark"

Och det här jag verkligen blivit, stark! 

Imorgon drar skolan igång igen, blandade känslor efter en månads ledighet, men det kommer kännas dunder! 

Blev häromdagen även tipsad om ett jobb att söka, har haft kontakt med ansvarig idag och håller nu verkligen tummarna att jag får chansen OCH att jag kan pussla ihop det med min dotter, skolan och allt annat! 

Hon fick ett vykort från sin pappa idag, än är han tydligen kvar i häktet, ett jail mail vykort. Jag hatar när han skickar såna till henne!! Och hon frågade mig:

"mamma varför skickar pappa ett kort på en tjuv? "

Vad ska man svara?? 

Ett sådant fick hon även som grattis kort på sin födelsedag om det var när hon fyllde två eller tre tror jag.. såg fint ut när hon ville ha det med resten av alla fina rosa, blommiga, prinsessiga grattiskort..

 

Dags att försöka sova nu, tidig morgon imorgon. 

Ta hand om er och varandra, man vet aldrig hur morgondagen ser ut eller om den ens kommer! 

One life, One love ❤